Fausta Marianovic begav sig till fronten för att leta efter sin son under Balkankriget.
I boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen” berättar hon om våldets nakna ansikte och funderar över varför de väpnade konflikterna i före detta Jugoslavien uppstod.
På torsdagskvällen bjöd hon på en intressant föreläsning i kapellet vid Älvsby Folkhögskola.

Efter att ha visat ett TV-reportage, som gjordes av en Serbisk nyhetskanal mitt under brinnande krig och där hennes son finns med (filmen bjöd på starka bilder), berättade hon om tankarna bakom hennes bok. Hon berörde flera saker, inte bara kriget, som gav anledning till eftertanke.
Boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen” är delvis självbiografisk men ändå en skönlitterär skapelse.
Fausta berättade också om hennes uppväxt i det kommunistiska, Sovjetstyrda, Jugoslavien. Ett land där alla oavsett kön, religion eller etnisk tillhörighet behandlades lika.

– Att kvinnor har lägre löner än männen var någonting jag inte upplevt förrän jag kom till Sverige. Det fanns liksom inte på min karta att kvinnor skulle ha mindre betalt på grund av sitt kön. I forna Jugoslavien kvoterades kvinnor in, säger hon utan att därför  försvara den gamla kommuismen.
Tvärt om upplevde hon Sovjet-imperiets fall med glädje.
Ändå fanns det fördelar med systemet som att olika religioner och etniska grupper kunde leva tillsammans sida vid sida.
– Kyrkklockor från katolska kyrkor och synagogor klämtade tillsammans med böneutroparna på moskéernas minareter. Ingen funderade så mycket över det när jag var barn. Det var bara romantiskt.

Men under ytan pyrde gamla oförrätter. Historier om gamla tiders osämja och konflikter gick i arv. Det förflutna tillät sig aldrig glömmas.
– Historierna levde sitt eget liv. De blev ett arv av smärta.

Folket på Balkan var de förflutnas fångar. Och när så det gamla Sovjet-imperiet rasade så släpptes mörka krafter fria. Folk som tidigare levt i sämja och varit goda vänner började skjuta på varandra.
Hur kunde det bli så? En fråga som länge gnagt i Faustas sinne.
– Brödraskapet på Balkan sprack som en ballong på 1990-talet.
När Faustas son, som var anorektiker, värvades ut i kriget på kroaternas sida för att slåss mot serberna (han hade själv serbiskt namn och serbisk far) blev hennes oro för stark. Fausta begav sig till fronten för att återfinna honom.
– Jag var tvungen att hitta min son levande eller hans döda kropp för att finna ro. För mig var det så fasansfullt att se alla TV-bilder på stupade från de krigszoner där jag visste att han befann sig.

TV-reportaget filmades sommaren 1992. Den dagen var det 30 grader varmt och de kroatiska styrkorna skulle inta en by från serberna. På filmen ser man hur soldaterna svettas.
– Men de svettades lika mycket av rädsla som av värmen. Alla visste att några av deras vänner skulle saknas på eftermiddagen om de inte själva blev skjutna.
Faustas son var stridsvagnsförare och lyckades överleva kriget men många av hans kamrater återvände aldrig.
Att i en kort text återge allt vad Fausta berättade är svårt men hon funderade bland över betydelsen av ordet samvete och visade en bild över hur hon tror att ekonomiska kriser föder politiska konflikter och rasism.

En bild av Faustas gamla skola där kristna, judar och muslimer utbildades sida vid sida utan en tanke om vilken religion de utövade. När hon återvände hade någon sprejat UBI BALIJE (Döda muslimer) under ett av fönstren.

– Det är under svåra tider med arbetslöshet och fattigdom som fascisterna kan få fäste med sina argument som bygger på hot, hat och rädsla mot andra grupper.
Hennes önskan är att vi alla kunde bidra till att göra världen mindre våldsam. Samtidigt avslöjade hon mindre smickrande saker om svensk vapenexport.
– Eftersom inte Sverige får sälja vapen till krigförande länder så såldes vapnen via Ungern och Österrike. Jag har själv varit med och packat upp ammunitinslådor och skruvat ihop granater som tillverkats av Bofors och som skulle till Kroatien. Svenska vapen dödade många under Balkankriget.
Efter hennes föreläsning följde en fråge- och diskussionsstund.
Faustas besök hade lockat 32 personer till kapellet vid folkhögskolan.
– Det verkar finnas många kulturintresserade i Älvsbyn. Jag är glatt överraskad. Jag har föreläst i betydligt större städer inför en publik på mindre än tio personer. Så den här kvällen kommer jag att minnas, sade Fausta Marianovic.
I dag är Fausta gift med en svensk man, jobbar som sjuksköterska och bor i Västerbotten.
TEXT: TONY BERGLUND FOTO: STERLING NILSSON