Vaino Gunnarstedt i den nya stolliften tillsammans med sönerna Olov och Johan.

Vaino Gunnarstedt, som tillsammans med sin make Lasse startade skidbacken i Kåbdalis, avled måndagen den 4 april i en ålder av 82 år. Vaino var aktiv in i det sista och insjuknade hastigt när hon som vanligt arbetade i liften helgen innan.
Nedan kan ni läsa sonen Johans varma och kärleksfulla ord om sin mor.
Hans text finns också att läsa på: http://www.kabdalis.com/?s=blogg

”Min Mamma Vaino var 82 år, ändå var det helt oväntat att hon skulle gå bort.
Alltid sund, frisk och envis. Vi trodde alla att hon skulle vara med oss minst tio år till.
För en mansålder sedan såg Sverige helt annorlunda ut. Min Mormor Margit och Morfar John bodde i lilla Näsberg mellan Kåbdalis och Jokkmokk. När Mormor fick värkar åkte hon i hästsläde till grannbyn Maitum, där det fanns en klok gumma som kunde förlösa henne. Mamma växte upp till en mager, gänglig liten pojkflicka som alltid var med sin pappa, på slåttern, i lagårn eller på björnjakt. Tysktågen rullade förbi Majtum och här uppe ville man hjälpa Tyskarna mot de mer fruktade Ryssarna. Finlands sak var vår och många var de som ville hjälpa broderlandet. Mamma sprang med vatten och fick de underbaraste skinksmörgåsar i gengäld av de tyska soldaterna.
När hon var 19 hade hon klarat av småskolärarinneseminariet i Lycksele och flyttade till centralorten Kåbdalis. Här fanns redan en stilig ung lärare vid namn Lasse, min blivande fader. Storebror Olov föddes -51 och jag kom till världen som en liten sladdis 1960.
Olov gillade att åka skidor och vi var ofta i Vittjåkk. Mina föräldrar tyckte att det var oerhört jobbigt att åka ända till Vittjokk, det måste vara betydligt enklare med en egen lift?! Eftersom de ägde marken kring det mäktiga Kåbdalisberget stod så en av Norrbottens första liftar på plats 1966.
Pappa hade nog behövt övertala mamma en hel del, båda hade ju sina lärarjobb parallellt med den nya näringen. Han lovade dock att det enda hon skulle behöva göra, var att hämta kassan vid dagens slut. Och så blev det förstås… inte.
Ur en alldeles vanvettig idé föddes till sist något bra. Från att länge ha varit en skidbacke, har nu Kåbdalis växt till en skidort. Mamma var högst delaktig i det mesta ända till för någon dag sedan. Hon gladdes oerhört med allt som utvecklades i anläggningen, men också över att se barnbarnen sluta upp som tredje generation i familjeföretaget. Resultatlistorna från flickornas tävlingar följdes noggrant och jag lyckades faktiskt det sista halvåret övertyga henne om att det var viktigare för dom att åka skidor än att gå i skolan.
Mamma vi saknar dig på vår gård och i liften. På familjemiddagarna kommer din stol att stå tom mången år framåt.”