..men jag vet inte vart. Så heter boken som Helena Berggren skrivit om våld i nära relation. På onsdagskvällen var hon inbjuden av Kvinnojuren Pärlan för att berätta om sina egna upplevelser av detta. Över 100 åhörare hadde mött upp i Forumbiografen för att lyssna.

Det var Helenas son som fick ge boken dess namn ”Jag längtar någonstans men jag vet inte vart” efter att allt det hemska hänt. Det tog henne hela fem år att våga polisanmäla våldet inom hennes egen relation och sedan var det en resa med många jobbiga stunder, som Helena under föreläsningen berättade om vad som hände före, under och efter detta.
Det är att psyka, vara destruktiv inte bara fysiskt utan även med socialt våld, förnedra ekonomin eller ett aggresivt betende med sexuellt våld med övergrepp och våldtäckt som finns med.Helena Berggren tog även upp ett flertal varningssignaler som den drabbade själv kan känna och se. Där makt, kontrollbehov samt svartsjuka är några av kända faktorer som fort visar sig vid våld i nära relation.
När man väl bryter upp måste man även visa att man inte viker ner sig och återgår, det är då som stödet behövs från hela det nätverk som finns kvar. Det kan vara allt från nära vänner, arbetskollegor, chefer. Här gäller det även att nätverket vågar stötta och finns det med barn i uppbrottet måste man vara observant på deras beteende. Kanske även våga polisanmäla då
signalerna på våld är starka.

En liten bild med allt det som den utsatta kvinnan måste göra då hon brytit upp..

Våldet byggs upp Proaktivt, där den som utövar våldet ligger på framkant i förväg och samtidigt hinner bygga upp sitt försvar att det inte finns något våld. Även en svärmorsdröm kan vara ett hår av hin.

En tankeväckande föreläsning som säkert födde många nya frågor, men även gör att en del vågar hjälpa till för att motverka våldet i nära relation och stötta på ett bättre sätt.

Fr.v. Åsa Vedin från Kvinnojouren Pärlan och Helena Berggren