Älvsbysonen, göteborgsstudenten och scenkonstnären Erik Hardselius spenderar den större delen av sin tid i Göteborg. Mestadels bakom skolbänken. Han är även aktiv inom nordens största amatörteater Chalmersspexet. Men under jullovet lämnade han Göteborg bakom sig och återvände till sina hemtrakter för att spendera tid med sina nära och kära.

Vi på Älvsbyn Just Nu tyckte att detta var ett ypperligt tillfälle att höra med Erik om han eventuellt skulle vara intresserad av att skriva en krönika till vår webbtidning. Detta i samband med att Chalmersspexet kommer till Älvsbyn senare i januari för att framföra deras senaste verk.

Erik hakade snabbt på idén och här nedan kan ni läsa hans egna ord.

Älvsby Tågstation den 24:e December.

Klockan 10:22, tåget är bara tio minuter sent när det ankommer från Göteborg.

Kylan river i kinderna när jag kliver av och andas in djupt. Jag njuter av den friska känslan så olik den våta regniga luften i Göteborg. Snart står jag ensam kvar på perongen och bara är mig själv en liten stund innan jag beger mig mot den väntande bilen.  När jag nästan nått fram blir jag stoppad av en man med en kamera. ”Jag är från hemsidan älvsbyn.just.nu och jag skulle vilja ta några bilder.” *Klick* *Klick* ”Skulle inte du kunna skriva en krönika om Älvsbyn, Spexet,  framtiden och allt det där?”  Smickrad och inte så lite överraskad svarar jag, som jag antar de flesta skulle gjort i samma situation, något som med lite fantasi går uppfatta som ”javisst, kanske det.”  Juldagsmorgon glimmar, eller i alla fall julaftonsmorgon, och jag är hemma igen. Det är lustigt det där med hem. Jag har bott i Göteborg i snart fem år nu men ändå säger jag alltid att jag åker hem varje gång resan bär uppåt mot Älvsbyn. Till sakens kärna.

Erik Hardselius en kall julaftonsmorgon. Nyanländ med tåg från Göteborg

Det var i Älvsbyn i Tväråselsskolan för snart två decenuim sedan som jag kom i kontakt med scenen och skådespel. På den tiden satte årskurs fyra till och med sex årligen upp en kabarée för en entusiastisk publik bestående av förädrar, far och morföräldrar, deras bekanta, deras bekantas bekanta och en och annan ditlurad vanlig medborgare. Barnen ivrigt påhejjade av drivna lärare och lärarinnor. Det var små sketscher, reklamavbrott, samhällsatir och inte minst lilla melodifestivalen. De fånigaste låtarna, de mest falsksjungande artister och mest speciella underhållare skulle framföra sina alster för en intet ont anande publik som sen fick rösta på sin favorit. Med ett startfält bestående av Roger Pontare, Little Gerhard med flera, och låtar som ”Vad har du under blusen Rut?” var konkurrensen stenhård. Mitt i detta musikaliska under stod jag och mimade till ”Blue suede shoes” i en alldeles för stor läderjacka och mottog mina släktingars jubel.

Åren går som bekant med en rasande fart och innnan jag visste ordet av så fann jag mig 150 mil söderut på en civilingenjörsutbildning på Chalmers Tekniska Högskola. Blicken drogs under första året bort från matematiken och programmeringen gång på gång till det anrika Chalmersspexet, och utan att jag sett en enda föreställning lyckades jag med konststycket att knipa en av de åtråvärda platserna som regissör för Chalmerspexet Bob året därpå. Den insatte läsaren vet att Chalmerspexet alltid handlar om ”Den sanna historien om en nu icke-levande historisk person.” och detta års tema var kemisten och nobelpristagerskan Marie Curie. Efter flera veckors repetitioner, en del hårslitande, mycket skratt, sångövningar, dansövningar,  kalas till på småtimmarna, ännu fler repetitioner, en hejdundrande premiär och sedan turneer land och rike runt, var jag fast. Året efter sökte jag utan att tveka, men med hela Sveriges samlade föryngring av fjärilsbeståndet i magtrakten, till en plats som skådespelare. Ett beslut jag aldrig ångrat. Nu när klockorna nyss ringt ut det gångna året har jag spenderat tre år i denna  fantastiska organisation som stolt titulerar sig Norra Europas största amatörteater. Både spexen Marie Curie och Columbus har nu lagts till vila i historiens analer och de skälvande sista föreställningarna av Bellman ligger inför dörren. Tre orter, tre föreställningar, tre städer i norr. Kiruna, Luleå och Älvsbyn.

Vem kunde trott att en liten blåögd älvsbygosses frenetiska höftskakningar gestaltande Elvis-imitatören Eilert Pilarm skulle ge sådan mersmak och leda via Ulrika Eleonora  i London, Södra teatern i Stockholm och Svenska teatern i Helsingfors tillbaka hem dit där allt började för nästan tjugo år sedan?  Vi ses den 26:e januari, då sätter Chalmersspexet Bob upp ”Bellman” på Forum. Cirkeln är sluten.

/Erik Hardselius