”Jag spelar aldrig på lotto, jag har redan vunnit högsta vinsten”, förklarade Tobias Rawet mot slutet av sin föreläsning i Älvsby kyrka. En föreläsning som vittnade om den brutalaste grymhet. 

Åhörarna satt medtagna. De två timmar föreläsningen varat hade bara rusat iväg och det gamla talesättet ”knäpptyst i kyrkan” tog med fullo ut sin rätt. Åhörarna satt till en början mållösa. De enda reaktioner man kunde se var när någon diskret torkade sig i ögonvrån. Man försökte förstå det ofattbara som just berättats. Historiska ord som man både hört och läst om förut. Nu var det plötsligt närmare inpå. Verkligt. Personligt. Och det gjorde ont.

Tobias Rawet och ett familjefoto tagit strax innan förintelsen. Ett fåtal familjemedlemmar överlevde.

Längst fram i kyrkan stod kvällens föreläsare: Tobias Rawet, som var ett av de 95 judiska barn som överlevde förintelsen. Jag repeterar; ETT av nittiofem. Från början hade de varit 60 000 …

– Jag köper inga lotter, jag har redan vunnit högsta vinsten, förklarade Tobias, som idag har nått en ålder på 78 år.

– Det har gått bra för mig, förkunnade Tobias mot slutet av sin föreläsning och syftade på både utbildning, arbete, barn och barnbarn. Men hans livsberättelse vittnar om allt annat än glansdagar.

Tobias var bara 3,5 år gammal när de tyska soldaterna marscherade in i hans hemstad, gav gatorna tyska namn och förbjöd hans landsfolk att vistas på dem.

– Jag minns den dagen, sa Tobias och berättade hur det gick till att hans familj tvingades flytta in i det getto där nazisterna förmanade judarna att bo.

Tobias Rawets farföräldrar.

I en trång, kall och möglig lägenhet tvingades familjen att bo. De liksom så många andra. Livet i gettot var hårt. Matransonerna var små och räckte inte till för att mätta hela familjen och Tobias lärde sig hur man skaffade sig både mat och bränsle på ett mer eller mindre hederligt sätt. Inne i gettot avled hans farmor av både undernäring och sjukdom.

– Men jag vill säga att hon hade tur, sa Tobias och förklarade att hon dog hemma, hon hade sin familj, sina nära och kära bredvid sig. Något som merparten av judarna inte hade förmånen till.

Inför tysta åhörare berättade Tobias sin livsberättelse.

Tobias berättar vidare, att efter farmoderns död blev situationen i gettot allt värre och kort därpå påbörjade nazisternas sin verkställande eliminering av det judiska folket. Man beslutade att alla barn under tio år, alla sjuka, handikappade och äldre över 65 år skulle forslas bort. De var inte arbetsföra och därmed en belastning. Vart de tog vägen visste ingen annan än nazisterna själva.

– Det var brutala hämtningar, minns Tobias och berättar att hans kusin, femåriga Joel blev tillfångatagen.

– Min faster skrek, ”De har tagit min Joel, de har tagit min Joel” och jag kommer för alltid att minnas skräcken och förtvivlan i hennes röst. Idag vet vi vilket öde han gick till mötes. Han och de andra barnen gasades ihjäl och dumpades ute i ett skogsparti.

Kusin Joel var bara fem år gammal när han föll offer för nazisterna.

Tobias mor insåg att goda råd var dyra, hon hämtade en stor emaljerad hink och beordrade Tobias, då sex år att kliva i. Sedan lyfte hon på locket till utedasset och firade ner honom med uppmaning om att sitta knäpp tyst, vad som än skulle hända …

– Jag var så rädd, så rädd, avslöjar Tobias. Rädd för stanken, rädd för mörkret. Men jag satt där tyst. I timmar. Jag vande mig vid stanken, men aldrig vid mörkret …

Till slut hämtades Tobias från sitt gömställe, bara för att bli tagen till ett nytt. Uppe på den kalla vinden i familjens hyreshus hade föräldrarna förberett med en madrass i ett hörn. Det skulle bli hans tillfälliga boning. En gång per dygn kom föräldrarna och tittade till honom, med mat och vatten. Så bodde Tobias i en och en halv månad, gömd undan soldaterna, tills en dag, då hans far lyckats få tag i ett förfalskat personbevis, som gjorde honom fyra år äldre. Tobias var nu tio år gammal och därmed arbetsför. Han skulle få leva.

– Det var en sådan lättnad att få flytta hem igen, berättade Tobias.

Ett förfalskat intyg blev hans fribiljett undan en säker död.

Tobias berättar vidare om hur han i ett och ett halvt år arbetade i fabrik, bland annat som springpojke och att razziorna i gettot under tiden intensifieras. Transporterna till koncentrationslägren går till slut på löpande band och när gettot stängs hamnar Tobias och hans mor i Ravenbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor. Precis som i andra koncentrationsläger är förhållandena mycket dåliga. För att inte säga usla.

– Mitt första intryck av Ravensbrück kommer jag inte heller att glömma; en gigantisk hög av kvinnolik, berättade Tobias tyst och förklarar hur han sett sin mor förnedrats, hur de lidit hunger, blivit slagna och även om han inte går in i detalj så är historien ofattbar. Här lägger jag ner min penna och mitt anteckningsblock. Orkar inte skriva. Av kyrkans 210 åhörare hörs inte ett ljud. Jag kommer på mig själv med att hålla andan. Kanske de andra gör likadant?

Vi var inte människor, vi var objekt, indelade i färger.

Tobias och hans mor överlever den hemska tiden i koncentrationslägret, med knapp hårsmån. Vid befrielsen vägde nioåriga Tobias 18 kg, hans mor 28 …

– Vi såg ut som levande lik, sa Tobias och bekräftade det vi alla just hade tänkt.

Som genom ett under återförenades familjen och tog sig till Stockholm där de hade släkt och vänner. Och där blev de kvar.

– Som sagt, det har gått bra för mig, avslutade Tobias och jag kan inte låta bli att fascineras av denna man. Kan man verkligen gå vidare? Kan man ha kvar sin tro på Gud? Kan man någonsin förlåta? Enligt Tobias: ja.

– Men jag förträngde min uppväxt fram till dess att jag var 56 år, då först tog jag mod till mig och berättade för min fru och mina barn vad jag upplevt. Fast små, små frekvenser av det.

Kyrkoherde Tomas Lång, Tobias Rawet och Diakonassistent Mikael Ågren.

Tobias valde att gå i pension vid 60 års ålder, och har sedan dess vigt sitt liv åt att berätta sin livshistoria. För att omvärlden aldrig ska glömma. Något arvode tar han inte, men han ser gärna att åhörarna skänker en gåva till det Judiska hemmet, som idag skänker cirka 100 inneboende judar en trygg ålderdom med kvalificerad vård och omsorg präglad av judiska seder och traditioner.

Kören nya toner medverkade vid föreläsningen och kvällens gåvor uppkom till 4544 kronor, medel som går oavkortat till det judiska hemmet.

– Jag ska hålla på tills jag är 91 år fyllda, och när jag och de andra vittnena inte finns med, då är det upp till er att berätta historien vidare. Jag hoppas att ni berättar för era barn och barnbarn och uppmanar dem att göra likadant.

efter föreläsningen fick åhörarna ställa frågor direkt till Tobias.