Ett gott lämmelår har gynnat stammen av fjällugglor. Inte sedan 1978 har så många häckat i Sverige. Omkring 30 ugglepar har siktats i de svenska fjällen, jämfört med fem kända par under perioden 1983 till 2011.

– Fjällugglan är en väldigt sällsynt fågel och väljer enbart att häcka i Sverige när det finns gott om lämlar. I år hittade vi 23 häckningar och tecken på ytterligare tio häckningar i Norrbottensfjällen. Det är det högsta antalet i Sverige på 37 år, en smärre ornitologisk sensation, säger Peter Hellström vid Naturhistoriska riksmuseet.

Fjällugglorna har i år dock enbart häckat i norra Norrbotten främst nära norska gränsen.
– Fjällugglan är en tundra-nomad och bosätter sig där det för tillfället är lämpligast. Något som dock är väldigt spännande är att när fjällugglorna väl återvänder till ett område använder de ofta samma plats till att häcka. Till exempel känner vi till ett bo som har använts i 50 år, men samma plats kan ha använts i flera hundra år.

I områdena där ugglorna befunnit sig har det inte funnits så mycket lämmel sedan 2001. Men en märklig krasch av lämmelpopulationen under juli skapade problem.
– På nästan två veckor var alla lämlar borta. Tyvärr ledde det till svält i bona, det tar runt 60 dagar innan ungarna är flygfärdiga och under den tiden kräver de mycket föda. Ugglornas häckningsframgång blev därför låg i år.

Årets intressantaste fynd är att en av honorna som häckade i Sverige detta år även häckade i Norge 2011. Det vet forskarna med säkerhet eftersom hon bär en sändare och hennes identitet har bekräftats med hjälp av DNA-undersökningar. Det är första beviset för att en och samma fjälluggla häckat i både Sverige och Norge.

Fyndet stärker den nuvarande hypotesen om att antalet fjällugglor på global nivå är mycket lägre än vad som föreslagits av till exempel BirdLife International.

Inventeringen av fjälluggla i Sverige har genomförts av Club 300, Naturhistoriska riksmuseet, Norrbottens Ornitologiska Förening (med stöd av LKAB och Göran Gustafssons stiftelse) och Världsnaturfonden WWF.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet.