Nätet av sociala medier har spridit ut sig som ett spindelnät över hela jorden och vuxit sig större än någonsin. Kraven på hur man ska se ut och vara blir allt tuffare då man lätt kan jämföra sig med varandra via internet, hur duger man?

Jag sitter nyvaken vid sängkanten, rullgardinerna är nerdragna, mörkret i rummet får mina ögonlock att kännas tunga och jag måste anstränga mig för att de inte ska falla igen. På nattduksbordet intill mig ligger min guldiga mobiltelefon och vibrerar lite snabbt med ett gällt ljud *Pling*. Jag känner snabbt hur den inre stressen och nyfikenheten byggs upp. Vem kan det vara som hört av sig?  Kan det vara någon som gillade min bild på Facebook eller Instagram? Är det någon som skrivit till mig? Har jag fått ett snapchat? En ny följare? Och i samma veva som det gälla pling-ljudet precis hinner tystna sträcker jag fram handen i ett snabbt svep och greppar tag om telefonen för att kolla på vad det är som har hänt. Besvikelsen kommer ifatt då det visar sig bara vara ett massutskick av reklam från en webbshop för kläder. Man ser tydligt den röda tråden som slingar sig genom bilderna på webbsidan. Modellerna är långa, slanka, med de där perfekta kurvorna och deras hy är helt fläckfri. Äsch tänker jag och trycker bort meddelandet med mitt pekfinger.

Istället öppnar jag upp appen Instagram där människor öppnar upp och delar med sig av sina liv via bilder, text och korta hashtags. När jag skrollar igenom bilderna skriker en röst i mitt huvud. Hur har vi människor låtit oss påverkas av det där ytliga skalet som är dagens ideal. Bild efter bild visar en lyckobubbla av perfekta liv som om det vore en sagovärld. De populära dominanta bilderna på sidan visar tydligt på hur man ska vara och se ut för att lyckas. Helst ska man vara smal, snygg, vältränad, framgångsrik, ha ett rikt socialt liv, hemmet ska vara vackert och välstädat, man ska ha ett underbart förhållande, perfekta barn, älska att laga mat och dessutom ska man vara lycklig. När verkligheten kommer ifatt är den inte alls detsamma som vi målar upp som en fasad för varandra. Allt fler människor i vårt samhälle mår riktigt, riktigt dåligt och känner sig lätt misslyckande då det är svårt att kunna leva upp till de krav som faktiskt finns.

Bild ritad av Åsa Brännmark.

Varningsklockan i min kropp ringer som aldrig förr eftersom jag tycker att kraften att kunna påverka andra missbrukas. Jag ser tydligt att utbredningen av sociala medier når allt fler yngre personer och barn får knappt vara barn. Vad hände med tiden då barn byggde kojor och tävlade vem som hade byggt den bästa kojan. Nu blir tävlandet om vem som får flest likes, kommentarer och följare. Allt syns offentlig och det blir nästan svart på vitt hur populär man faktiskt är, genom siffror. Med allt fler människor som blottar sina liv offentligt, blottar de även sin sårbarhet. Fler och fler människor kan döma och jämför sig med varandra helt anonymt. Kränkande kommentarer om andras utseenden dyker upp här och där. Man blir rädd. Jag får en tryckande känsla över min bröstkorg och rädslan av att inte nå upp till dagens krav.

Jag har fått nog. Jag drar mig loss från detta nät och går min egna verkliga väg och försöker visa att det är okej att bara vara sig själv.

Det är okej om dina barn gråter i affären, det är okej om du inte orkar baka eller laga mat som den där ”perfekta” hemmafrun, det är okej att ha en dålig dag, det är okej att vara ledsen, det är okej att ha det stökigt hemma, det är okej om du inte orkar träna eller om du har några extra kilon på kärlekshandtagen, det viktigaste är att du gör det som får dig att vara lycklig.

I slutändan så ska man få må bra. Ibland kan vägen dit kännas krånglig, men det är okej.

Åsa Brännmark