Det var många år sen jag kom hit. Det var många år sen jag blev skidtränare. Jo, det var många år sen jag hittade skidglädje tillbaka med mina fina skidåkare.

Varje dag tänker jag, vad ska vi göra nästa träning? Hur ska alla ha möjlighet att vara med? Finns det ny utrustning som möjliggör mer? Mina skidåkare är olika som andra, de har sina begränsningar, utmaningar som gör att vi ledare behöver tid och kunskap att lösa problemen. Jag har lärt mycket dem här åren. Jag har lärt prioritera, ta saker som det kommer och njuta av livet som inte alltid behöver vara så perfekt.

Man kan undra vad som har varit den största saken genom de här åren med parasportskidåkning och få ett mycket enkelt svar: ha roligt i livet. Det är inte så viktigt att allt är perfekt. En vurpa på spåret kan hända vem som helst. Man ska bara stiga upp och fortsätta loppet. Den bästa kan också vara sårbar, ha en dålig dag, tappa balansen på den viktiga backen och göra en rejäl vurpa. Men den som vinner är snabbast upp, eller i alla fall den som har vurpat vackrast.

Vår grupp har svetsats ihop genom åren, vi delar våra svårigheter och delar glädjen när någon lyckas. Som tränare blir man rörd varje gång när vi träffas, den gemenskapen och kärleken som finns i gruppen, den viljan att vi gör det tillsammans. De här åren tillsammans med mina skidåkare har jag vuxit själv också. Jag har lärt att se saker från en helt annan vinkel.

För mig är det viktigt att skidåkningen kan vara en sport för alla. Man ska inte se först alla hinder som finns, man ska se möjligheter och jobba att nå det. Det är bra ingångspunkt till livet, se möjligheter och jobba att nå det. Man kan misslyckas. Men det är bara att fortsätta och prova om igen och igen. Man ska inte ge sig för lätt. Man ska komma igen och hitta andra vägar för att nå sitt mål. Målet behöver inte heller vara olympiska medaljer, det kan vara en backe utan vurpa eller kvällens vackraste vurpa. Målet kan vara skidglädje och gemenskap, möjlighet att vara med och göra saker tillsammans.

Idag när solen skiner från gråblå himmel sitter jag vid min dator och tittar ute. En vecka kvar till Tour de Älvsbyn. Tour de Älvsbyn är en skidtävling för personer med funktionsvariationer. Om en vecka kommer Kanis skidstadion vara en arena fylld med skidglädje, skratt och tårar. Jag känner mig stolt att vi kan arrangera möjligheter till utmaningar. Någon vinner, någon blir två eller trea men alla kan vara med och tävla, göra sitt bästa och vara stolt över det. Tävlingen ska anpassas till åkare, inte bara åkare till tävlingen.

Jag är tacksam att få vara tränare till den här gruppen, de har gett skidglädjen till mig igen. Skidglädjen som många aktiva år som tävlingsskidåkare hade fått vissna bort. Nu är jag stolt tränare som får vara med och tävla om vem som vurpar vackrast!

Text: Marianne Kortesoja